Att våga prata
Jag började snacka med en kille på internet, vi chattade i ungefär 2 år trorja. Och det roliga var att vi båda bor i samma stad, och den staden vi bor i är inte jättestor. men jag fick aldrig se bilder på honom men det var något speciellt med honom som gjorde att jag inte ville sluta snacka med honom. Han fick mig att känna mig jättespeciell.. Jag vet att det var dumt av mig att inte liksom typ fråga mer gånger om jag fick se honom och så. Men han fick iaf se mig.. Han läste min blogg o så.
Men han såg mig också irl några gånger, vilket gjorde det lite små läskigt för jag såg liksom aldrig någon som han hade beskrivit sig själv. Men jag frågade några gånger om han hade facebook, instagram, skype och så. Men det hade han inte, det fick mig att börja tveka, men jag fortsatte att snacka med honom. Och ibland så liksom sa han att hans syrra såg mig på stan o så. Jag började liksom tveka mer och mer, fick mer bevis på att han inte fanns. Jag hittade en artikel om hans syrra och där stod det lite om hennes familj och hans namn stod inte med. Jag berättade allt för ''honom'' och han bara förnekade allt, så jag hittade ännu mer bevis och han förnekade allt igen. Antagligen var det hans syrra jag har snackat me hela tiden men jag är inte riktigt säker. Och allt känns bara ännu mer konstigt eftersom vi bor i samma stad.
Hej. Jag behöver lite hjälp angående en kille. Det finns en kille i min klass som är supersnäll, rolig och fin, dock har jag inte så mycket kontakt med han och vi pratar ganska lite. Jag vill inte ha något förhållande med honom, mer typ som bästa vän. Han har frågat mig en gång om jag ville ut men jag har ingen aning vad man kan göra med en kille, har du tips på vad man kan göra med en kille som man vill bli bra vän med? På måndag är det ju skola och jag vill på något sätt börja starta en konversation, men vad ska jag ens prata om? Behöver hjälp, tack på förhand<3
Btw, tack för en superbra blogg!
Helt rätt där! Det är viktigt att inte hålla jobbiga saker inom sig. Som du säger så kan det ibland vara svårt att veta vem man ska prata med etc. Tidigare svek eller liknande kan försvåra det ytterligare. Alla tidigare erfarenheter har man med sig i sin ryggsäck...
Personligwn är jag nog ganska öppen om mig själv och pratar gärna och berättar. Mitt liv har inte direkt varit spikrakt. Jag föddes för tidigt, i vecka 30. Ögonen är då under sin stora utvecklingsperiod och de är då väldigt känsliga för bl.a. medicinering och höga syrgasnivåer. Eftersom att jag var så liten fick jag ligga i kuvös och utsattes för just detta. Läkarna trodde att jag skulle bli helt blind, men man lyckades rädda ca 10% av synen. 10% låter inte mycket, men jag klarade mig som vilken seende som helst, jag cyklade, sprang, läste böcker med viss förstoring etc. Sedan blev synen sämre. När jag var 14 gick det snabbt utför. Efter bara några veckor såg jag bara ljus, mörker, färger och konturer, ca 3%. Jag märkte från dag till dag, även om jag då inte riktigt kunde förstå det, att det blev sämre. Den återstående lilla synresten höll sig kvar i ytterligare några år, innan den också försvann, så nu ser jag ingenting. När sista synresten försvann var det dock inte i närheten av lika påfrestande som när det blev sämre när jag var 14, mitt under tonårstiden, som normalt sett kan vara jobbig. Jag fick i princip börja ett nytt liv och jag trodde inte att jag skulle kunna göra något alls. Självförtroendet var på noll och psyket var kört i botten. Idag är jag landslagsspelare i goalball, har världens finaste flickvän och är allmännt nöjd med mitt liv. Många olika faktorer har bidragit på vägen upp dit jag är idag, men det som lade grunden för det hela var ett år jag gick på en folkhögskola i stockholm efter nian. Jag såg det inte då, men oj så det året hjälpte mig!